Förra veckan kunde vi släppa fåren i första fållan av de två vi kommer att låna av grannen Olof. Det är till hälften en öppen äng och till hälften en rätt så igenväxt skogsbacke med mycket lövträd. För längesedan gick det mjölkkor här om somrarna och gjorde det jobb som bara betande djur kan utföra.

Hallonblad, det är bästa sorten det!

Det syns redan stor skillnad bland träden efter ulltussarnas insats. De äter bara bladen men de trampar sönder mycket av slyet i när de jagar efter de bästa bitarna.

Mycket av den mark som inte anses värd att bruka med dagens metoder har vuxit igen.En del går fortfarande att rädda  och vi är glada att fåren så gärna gör det jobbet! Vetandets värld i P1 tog upp ämnet för ett tag sedan. Det är inte bara väldigt trevligt att se välskötta hagmarker med betande djur. Denna unika miljö är också väldigt viktig för många utrotningshotade djur- och växtarter.

Lammen hjälper också till

Miniulltussarna växer så det knakar och de största börjar bli riktigt starka. Särskilt bagglammen övningsstångar gärna på både oss och varandra. Vi kvällsklappar dem efter bästa förmåga men händerna räcker inte alltid till och då blir man ofta påmind med en rejäl knuff av den som tycker att den står på tur!

Nu har det gått över en månad sedan vi förlorade tackan 10032. Obduktionen visade på en mycket ovanlig typ av skada, nämligen ett längsgående hål på undersidan av livmodern. En del av hålet hade läkta kanter vilket tyder på att den delen av skadan inte var ny. Skador som uppstår vid förlossningen ses nästan alltid upptill eller på sidorna av livmodern.  Hon har ju lammat tre gånger innan vilket talar emot att det var ett medfött fel – men det verkar alltså också osannolikt att hon fått det i samband med en tidigare förlossning.

Hennes lamm, 14016 och 14070, matade vi först med nappflaska och hoppades kunna adoptera bort dem till en annan tacka. Vid ett av tillfällena fick vi hjälp med matningen av en besökare 🙂

Fullständig koncentration på båda fronter!

Någon adoption blev det dessvärre inte utan flasklammen fick en egen box med smeknamnet ”Restaurangen”. Där hade de sin lammbar (ja, det kallas så!) som vi fyllde på lammnäring morgon och kväll så att de hade möjlighet att dricka lite då och då. I början orkade de ju inte med så mycket i taget. För att de inte skulle glömma av att de var får och inte människor fick de vara ute i ”Verkligheten” bland de andra lammen några timmar varje dag.

Sedan betessläppet har vi åter fått börja ge dem med flaska eftersom de andra lammen antagligen skulle stjäla av ”vällingen” om vi hängde upp lammbaren ute på betet. De håller så gott som alltid ihop och ser lika fina ut som de andra lammen. Det är klart att de (och vi!) hade önskat att mamman hade klarat sig men vi är glada att de växer och mår bra. Och att de har varandra åtminstone!

Radarpar!

En bild säger mer än tusen ord finns det ett uttryck som lyder. Och det är nog bara med en bild som kan ge en minsta aning om hur mycket sten vi har här…

Nysådd åker

Efter ringvältning syns stenen lite mindre men mängden består såklart. Det sägs finnas en förening som heter ”Spettets vänner” och helt klart är att efter att ha satt drygt 150 stolpar 60 cm djupt vill man hellre starta ”Spettets fiender”. Det är inte ovanligt att få spetta bortemot tio hål och ibland ännu mer innan man kommer ner tillräckligt djupt för en stolpe…

(Spettets vänner träffas enligt myten (?) en gång per år för att spetta loss Skåne från resten av Sverige. Oklart dock om det är Skåne som vill bli av med resten eller vice versa.)

Hur mycket vi än svär över att det är besvärligt/omöjligt att forcera all sten så har vi det ändå ganska bra idag. Tänk vilka onda ryggar våra förfäder ska ha haft efter att ha byggt alla dessa stenmurar och röjt det som nu är åker- och betesmark! Inte hade de varken röjsåg eller traktor till hjälp heller…

Resultatet av mycket slit

Tråden som vi använder är så kallad High Tensile vilket betyder Väldigt Tung. Eller kanske Kräver Mycket Kraftig Avbitare? Den är 2 mm i diameter och ska tåla det mesta i form av älgar och annat som kanske inte ser sig för. Rullen på 1000 meter vägde 25 kg och för att kunna rulla ut tråden fick vi tillverka ett nav i vilket en stolpe stacks in. Sedan gick det finfint att snabbt gå längs de mödosamt nedslagna stolparna och trä tråd i isolatorerna. Rullen blir ju dessutom allt lättare 🙂

Hemmabygge är inte det sämsta!

På en del ställen längs med stenmurarna går det helt enkelt inte att få ner stolparna i marken på något vettigt sätt.Här har vi gett upp och följer istället föregående staketsättares mönster och sätter stolparna i muren. Det kanske inte är det snyggaste men det har åtminstone den fördelen att det blir maximalt  betat. Uppe på murarna får man vara lite kreativ med höjden på isolatorerna eftersom överlinjen är allt annat än jämn. För detta ändamål hade vi ett tunt elrep att navigera efter. Den mest arbetsamma hjälpredan fann såklart snabbt en bra plats att lägga sig för att gnaga på sitt upphittade ben…

Väl siktat, mitt över tråden!

Maya har som sin främsta kompetens att vara i vägen men här överträffade hon nästan sig själv 🙂

Både vi och fåren längtar efter betessläppet – och nu börjar det äntligen kännas som om det närmar sig. Alla stolpar och förstärkta hörn på vår egen mark är på plats liksom nästan alla isolatorer. Så nu är det ”bara” resten av tråden kvar innan vi kan inviga gräset! (Och så lite mer stolpar att sätta på betena vi lånar av Olof men det förtränger vi just nu…)

De äldsta lammen har blivit ganska stora, det största (14004) väger nu 15,6 kg! I takt med ökad styrka och kreativitet tar de sig också allt större friheter. Förutom att trakassera sina mammor med att använda dem som klätterställningar, hoppa i halmen när man välter ner den från loftet och försöka forcera alla typer av barriärer så har de även fått en förkärlek för att vistas på foderbordet. Vi byggde om ätfronterna till snedställda istället för vertikala för ett tag sedan men det hade marginell effekt. Häromdagen provade vi istället att hänga för säckar och det hjälpte faktiskt. I flera timmar… Skämt åsido, det har minskat, men inte helt tagit bort, lammens intresse för att vara på foderbordet.

Den sista tackan har ännu inte lammat och vi började nästan undra om hon var tom… Den runda magen talade dock emot detta och nu har hon även fyllt i ganska mycket mjölk i juvret så vi hoppas att de sista minulltussarna tittar ut snart!

Det fina påskvädret har vi utnyttjat till max genom att fortsätta det strävsamma arbetet med att få ”freet” på plats. Här på Falbygden är det så man säger om stängsel 🙂 Redan för flera veckor sedan började vi röja gammal taggtråd och halvt förmultnade stolpar. Taggtråden hanterade vi med motvillig fascination, den är ju vansinnigt jobbig men samtidigt en genialisk konstruktion. Åtminstone där den hör hemma, nämligen på slagfältet.

Krigsmateriel, bortskänkes mot avhämtning

Markerna har såklart delvis vuxit igen eftersom de inte betats på länge. En del av röjningsjobbet kommer vi att lämna åt fåren men de grövsta fick tas med motorsåg.

I brist på fyrhjuling får man köra med enhjuling…

Supergrannen Olof som sköter våra marker (och allt annat från snöröjning till trädfällning som vi behöver hjälp med) har sått havre på de fält som är plöjda. Till nästa år ska där istället för att bli frukostgröt eller hästfoder bli mat åt fåren. Därför har vi nu sått in det med vallfrö. Tack vare just Olof så hittade vi en såmaskin av äldre modell i det gamla hönshuset. En fiffig konstruktion med små borstar som pytsar ut de väldigt små (och dyra!) fröna. Ingen GPS eller annan teknik som kan krångla, bara att sätta igång!

Såmaskinen tillverkades av Överums bruk

Efter diverse mätande och provsådd så såddes sedan de 1,8 hektaren med handkraft! Eller benkraft snarare. Drygt en mils promenad blev det enligt stegräknaren…

En del använder nordsvensk i lantbruket men vi kör med sydsvensk!

Nu är vi trötta men nöjda efter ett rejält dagsverke. Imorgon hoppas vi kunna få upp lite av tråden så  att det faktiskt syns vad vi håller på med. Det ska bli härligt att släppa ulltussarna på grönbete!

Under måndagen var sjuklingen 10032 rätt hängig och ville inte äta. Hon fick mer dropp och piggnade då till tillfälligt. Vi bestämde på kvällen att om hon inte var bättre på morgonen så skulle hon få somna in på morgonen och så fick det bli, tyvärr. Väldigt tråkigt för både oss och hennes små lamm såklart!

Vi kommer att låta obducera henne imorgon. Kanske hade hon en skada sedan innan som förvärrades av förlossningen, kanske var det ”bara” otur. Det känns ändå bra att ha gett henne en chans – man ska ju utnyttja fördelarna med att ha en veterinär i företaget.

I morse fick vi två nya lamm, även de med lite klurigt felläge. Först var de väldigt medtagna och andades knappt. Dessutom var tackan först inte så intresserad av dem, troligen väldigt trött och hade ont efter den jobbiga lamningen. Lammen fick därför sin första råmjölk med flaska för att vi skulle våga lämna dem under dagen. Nu har de lärt sig dia och mamma-omsorgerna är på Gotlandsfårsvis i allra högsta grad påkopplade. Ett litet ljus i mörkret denna dag!

En av tackorna gick omkring och såg ”lammsjuk” ut under flera dagar utan att något hände. Natten till lördagen sattes hon i egen box för vi tänkte att nu MÅSTE lammen snart komma – men icke. På lördag förmiddag undersöktes hon; det var trångt och inte helt öppet in till livmodern men levande lamm kunde kännas där inne. Tackan hade inga riktiga värkar alls vilket gjorde det lite mer krävande att få fram de båda lammen som kom till världen lite medtagna. Även tackan verkade trött efteråt men tog hand om lammen som efter ett tag piggnade till och satte igång sin instinktiva jakt på första målet mat.

På kvällen var hon jättehängig och såg ut att ha riktigt ont i magen. Dessutom ville hon inte äta och var måttligt intresserad av lammen, riktigt allvarliga varningssignaler om att något var fel! Ingen förbättring kunde ses efter smärtstillande medicin. Vi satte henne i en större box för att hon skulle kunna röra sig men hon stod bara och hängde, totalt ointresserad av omgivningen 🙁 Det kändes mycket olustigt att gå och lägga sig men efter att ha klappat om henne och sagt åt henne att krya på sig somnade vi till slut.

På morgonen var hon likadan. Inget av efterbörden (moderkakan) hade synts till. Det kan ibland dröja innan den lossar helt men då brukar den delvis hänga ut. På får (och kor) rekommenderas inte att man avlossar kvarblivna efterbörder men eftersom inget alls syntes till så undersöktes stackars tackan igen. Båda efterbörderna (lammen har varsin) var avlossade men låg kvar i livmodern – konstigt tyckte veterinären och plockade ut dem. Det fick dock sin förklaring när det vid undersökningen även kunde kännas ett stort hål rakt genom livmoderväggen! Inte konstigt att man har ont i magen då…

Prognosen bedömdes såklart som dålig, men inte utsiktslös. Husveterinärens kollega konsulterades och tillstyrkte att försöka rädda tackan. Husveterinären fick åka in till jobbet och hämta ett mindre apotek – dropp, antibiotika och mer smärtstillande som gavs under eftermiddagen. Vi mjölkade ur på två av de andra tackorna för att lammen skulle låta mamma spara lite på krafterna och matade dem med flaska.

Första påsen med dropp, glukoslösning med tillsatt B-vitamin

Vi vågar såklart inte ta något för givet än men under tiden andra påsen med dropp gavs på kvällen så började sjuklingen faktiskt äta med rätt så god aptit och någon timme senare så idisslade hon. Hurra hurra!

70-talsfiltar kan vara bra att ha!

Lammen verkade på kvällskanten rätt så hungriga och matades igen. Det märks tydlig skillnad på tackan nu att hon bryr sig mer om dem igen men juvret innehåller tyvärr inte så mycket.

Mjölk som mjölk, spelar ingen roll varifrån den kommer säger bä-bisen!

Osannolik otur att drabbas av en såpass allvarlig skada men samtidigt fantastiskt att hon överlevt såhär länge. Håll tummarna för att hon återhämtar sig!