Man behöver inte vara lokalpatriot för att välja att lägga svenskt på tallriken! Förutom att svensk animalieproduktion i så gott som alla avseenden har en bättre djurvälfärd än de flesta andra länder så har vi en unik situation avseende antibiotikaresistens. Värna den! Det som för bara några år sedan var ett ”framtida skräckscenario” är nu verklighet. Människor (och djur), även i Sverige, dör i relativt banala infektioner som inte längre kan behandlas eftersom antibiotikan missbrukats under lång tid. Låt oss hoppas att vi inte får samma situation som i Danmark,   där facket nu måste skydda sina medlemmar mot de resistenta bakterier grisarna bär på.

LRF har formulerat det såhär: Att äta billigt kan stå oss dyrt!

Tänk på det, om köttet ”känns” för billigt så är det antagligen inte producerat på ett hållbart sätt…

Prickiga? Randiga? Kanske rutiga? Nej, ”mönstring” betyder snarare bedömning av framför allt av päls och kropp. I djurens värld anses det fortfarande OK att låta bedöma deras utseende inför val av partner till dem som ska vara kvar samt vilka som tyvärr måste lämna sin anställning som gräsätare för att istället bli till en resurssmart producerad proteinkälla.

I torsdags byggde vi upp drivgången och förflyttade med hjälp av vår (och ulltussarnas!) favoritmetod pellets in alla 67 i stallet. Det blev betydligt trängre än vad det var när de gick ut på bete för tre månader sedan… Alla lamm vägdes, högsta vikten blev 51 kg. Grovt räknat väger lammen ca 10 gånger mer än vid födseln. I samband med vägningen skildes lammen från sina mammor vilket ledde till vissa (högljudda) protester.

Ordet lammnappa fick plötsligt en ny innebörd… De generellt väldigt goda mödrarna följde glatt med ut (ledtråd: skramlande spann) men när pelletsen var uppäten så upptäckte de att något saknades!

Bääääää, var anmäler man fall av lammnappning???

Man skulle kunna tro att de skulle ha uppskattat lite egentid efter att ha slitit hela sommaren med att föda upp alla dessa lamm så bra som de har gjort, men icke.  Som vanligt när det gäller får så tog matintresset efter en stund över och de började beta som vanligt, dock med en hel del avbrott för att försöka ropa till sig den yngre generationen. Dessa fick övernatta inne för att vara torra och fräscha inför mönstringen.

Väntar på sin tur

Vid mönstringen bedöms först slaktkroppskvalitén. Detta görs efter en särskild skala som kallas EUROP där E är det bästa. De flesta gotlandsfår brukar dock hamna i R eller O. Bland våra fördelade de sig ganska jämnt mellan dessa klasser, med ett undantag; stortacklammet 14004 som fick U-! På gotlandsfår är det ju annars pälsen som såklart är det viktiga eftersom man vill få så bra skinn som möjligt. Därför bedöms i tur och ordning färgnyans, färgens jämnhet, lockstorleken, lockpoäng (samma som lockstorlekens jämnhet), pälshåret (att det känns silkigt och mjukt) samt täckningen (hur tätt håren sitter).

Birgitta känner igenom pälsen

Ordning och uppförande bedömdes inte men lammen var faktiskt generellt väldigt duktiga på att stå stilla på det lilla bordet under tiden vår mönstrare Birgitta Cederberg bedömde dem. Äntligen fick vi lite konkret nytta av regelbunden klappning 🙂

Sammanfattningsvis så hade lammen väldigt bra och jämn färg, kanske var lockarna lite åt det stora hållet. Hela sju lamm fick 5 poäng för helhet, det är inte så illa! Två av bagglammen samt tio av tacklammen fick så bra resultat att de bedöms ha ett avelsvärde. Några av tacklammen kommer vi att behålla och resten kommer att säljas till liv. Övriga är från början av september till salu i form av köttlådor så nu är det dags att göra plats i frysen! Vi tar gärna emot önskemål om typ av styckning, större eller mindre låda samt om man även vill ha lammets skinn – välkomna att höra av er!

Alltså, vi har ju Gotlandsfår. Eller Pälsfår som de också kallas. Fast ibland vill man helt enkelt bara kalla dem för ”Mys-får” 🙂

Närkontakt av tredje graden

Under kvällens schemalagda klappstund trängde sig Sjuan fram bland lammen. Oftast är det ynglingarna som är mest kelsugna men idag var det tydligen hennes tur tyckte hon. Och vem kan säga emot?

Efter en lång period med sol och värme längtade både vi och ulltussarna efter regn – och till slut kom det! Ca 10 mm har vi fått totalt och nu hoppas vi att gräset får lite ny kraft att växa. Inte så skönt att klappa plaskblöta lamm men vackert att se på…

Ute i dimman

Efter att lammen (trots viss förstärkning) totalt demolerat den förra mineralkrubban så fick en ny tillverkas. Även den här gången tillverkades den av spillbitar så den kanske inte vinner en skönhetstävling men vi hoppas att den gör sitt jobb åtminstone den här betessäsongen ut.

Mineralkrubba 2.0, super-extra-mega-förstärkt

Tror ni att den håller?

Som belöning för att delar av huset nu är målat roade vi oss ikväll med att väga några av lammen i vår nyinköpta (men begagnade) våg. Som vanligt ville ungefär alla lamm vara med i centrum mest hela tiden 🙂 Med undantag av 14070 (ett av flasklammen) vägde de alla drygt 40 kg. Tvillingarna 14054 (”Putte”, en av de allra stångigaste bagglammen) och 14005 är avkommor till vår allra keligaste tacka 00005 och hade lagt på sig 495 respektive 450 gram per dag. 14005 får nog stanna här till hösten, brorsans öde är lite mer oklart…

Jag vill också gå in i buren, när är det min tur??

Supertackan 10059 slog rekord i födelsevikt i våras, hennes tre lamm vägde tillsammans hela 11,6 kg. Snart ska hon få välbehövlig paus från mammalivet – hon har varit mager hela sommaren och gett allt till sina lamm som även de vuxit riktigt bra trots att de är trillingar. Visst är det otroligt vad idisslare kan göra av ”bara” gräs?

Katterna Helga och Holgien som kom till oss förra sommaren flyttade härifrån på vårkanten (ledtråd: kastrationsrisk). Vi ser dem ibland men de kommer aldrig fram till gården mer. Kattlösa vill vi inte vara men vi tänkte att vi väntar tills det dyker upp en katt hos oss igen. Och nästan så blev det! I mitten av juni kom det in en mager liten hittekatt till husveterinärens jobb. Upphittaren, en sann djurvän, kunde inte behålla henne men hade såklart inte hjärta att låta henne bo på gatan. Och nu bor lilla Hedvig på Sjögården, där hon snabbt funnit sig tillrätta. I början var hon så smal att hon höll på att få namnet Yohio men med mycket mat och flitig klappning så har hon blivit riktigt rund och fin.

Hon är väldigt kelen och kontaktsökande, nästan så att man har svårt att få sig frukosten eller läsa tidningen ibland…

Klappa mig, klappa mig, klappa mig!

Vi visste inte hur hon skulle fungera med hundarna men hon har varit väldigt cool trots att de är rätt burdusa emot henne.

Förra lördagen blev hon kastrerad och sedan började det jobbiga livet med tratt. Tio dagar fick hon (och vi!) härda ut men nu är stygnen tagna och såret är läkt.

Ä-N-T-L-I-G-E-N kan man klia sig bakom örat!

Nästan som tjuren Ferdinand!

Efter att ha varit ute lite i sele blev det igår premiär för egna strövtåg. Lite avvaktande till en början och hela tiden nära huset men nog tyckte hon att det var skönt att komma ut! Så småningom ska hon mest bo ute är det tänkt, vi får väl se vad hon själv säger om den saken…

Ja,som de växer de där lammen! Vi gjorde ett försök att väga några av dem för ett par veckor sedan och konstaterade att de största lagt på sig ca 500 gram per dag. (Konstigt att det anses bra, när många människor vid den här tiden på året gör allt för att gå ner i vikt…)

Lammlyft

Bagglammet 14065 på bilden är ett av de allra största lammen och han vet mycket väl om det. Är man inte snabb nog med klappningen så blir man hårdhänt påmind! Han vägde 4,3 kg när han föddes och har inte haft någon konkurrens om mammas mjölk. Nu väger han vid tre månaders ålder närmare 40 kg!

Förstfödda

Tackan som lammade allra först, 1004, är en av de minsta. Hon fick tre lika stora tacklamm (varav hon skymmer det ena på bilden). Dessa lamm har hållit sig jämna och fina i storlek men av förklarliga skäl inte vuxit riktigt lika snabbt som de enfödda. De är ganska olika i färg; en ljusgrå med vita bakben, en nästan svart med mycket vitt i huvudet och så en mellangrå utan vita tecken.

En del av lammen är nu så stora att det kan vara svårt att skilja dem från tackorna när man räknar dem. Vi räknar inte lammen utan bara tackorna. Om alla tackorna är där och flocken är lugn så brukar det betyda att alla lamm är på plats.

Lättförväxlade!

Glad midsommar önskar Tian och hennes vänner!

Nja, så plötsligt var det kanske inte… Men förra helgen blev vi ÄNTLIGEN helt klara med staketen! En nästan overklig känsla. Vad gör man när man inte sätter staket liksom? Vi tog en extra lång kopp eftermiddagskaffe den dagen och slog bort alla tankar på den fortfarande rätt långa att-göra-listan för en stund. Det har varit blod, svett och inte långt ifrån tårar under arbetet med stängslingen men det gör ju bara att tillfredsställelsen är desto större när det är färdigt! Vi har kämpat mot sten, taggiga buskar, sten, mygg, gammal taggtråd, sten och rötter. Nämnde jag sten?

Det omväxlande vädret gör att gräset växer fortare än ulltussarna hinner äta. För att det inte ska bli för grovt och ratas fick vi därför putsa betena. Snälla grannen Olof, en av de mest vitala delarna i vår verksamhet, lånade såklart ut både traktor och puts.

Blått är flott!

I förmiddags var det dags för nytt bete igen. Trots putsningen har det vuxit sig rejält långt men gräset blir inte lika grovt och osmakligt som om det inte putsats. Gräset är, särskilt för får, alltid grönare på andra sidan och de rusade såklart glatt ut i ”djungeln”, vissa syntes knappt…

Tian med familj, och maskrosblad i munnen 🙂

Tacka 00010 är en av de mest kelna och därmed svår att fånga på bild, om man inte vill fotografera rakt uppifrån… Helst vill hon stå tätt intill och bli kliad på huvudet.

Bergsgetter? Nä, lamm på bladjakt!

Hur gott det än är med gräs så verkar blad vara det allra bästa. Kanske är det därifrån de får all vätska för trots värmen så dricker de väldigt lite, oftast långt under en liter per tacka och dag. Otroligt med tanke på att de väger ungefär som en människa och dessutom producerar mjölk. Man kanske skulle satsa på att tugga lite grönt för att slippa släpa med sig vattenflaska?