Det är fantastiskt med djur, inte minst får! Vi tycker förstås att alla är fina, men några har en särskild plats i hjärtat. Dit hör till exempel ”Femman” som våra trogna följare träffat på i många inlägg. Otroligt kelen och social 🙂 Hon förlorade sitt lamm nästan direkt efter att det fötts förra året men fick vara kvar ändå och fick två pigga små lamm i år. Häromdagen upptäckte vi att hon fått juverinflammation! Hon är inte det minsta dålig och verkar inte ha ont, men inflammationen förstör juverdelen så att den inte producerar mjölk något mer. Det mest förnuftiga vore nog att Femman fick lämna oss men vi överväger att behålla henne som maskot.

INGEN uppskattar klappande lika mycket som Femman!

Idag kontrollerades alla övriga juver noga inför betäckningen och tyvärr hittades en till med juverinflammation. Femmans mamma 10008 faktiskt. En sån där tacka som verkligen kommer att lämna ett tomrum efter sig när hon försvinner.

Knöligt juver och äcklig mjölk, blä

Tackor som får akut juverinflammation kan bli riktigt sjuka och det är inte ovanligt att de till och med dör. Den typ som våra tackor nu fått är mer kronisk och påverkar dem inte särskilt mycket. Det gör det extra svårt att ta de där drastiska besluten… 10008 är definitivt inte den snyggaste tackan på gården men hon är liksom så rejäl och självklar på något vis. Såpass rejäl att klipparen (som träffat och klippt hundratusentals får) trots sin erfarna blick flera gånger misstagit henne för en bagge 🙂 Hon är snäll men bestämd och den naturliga ledaren för de andra.

Lite åt det maskulina hållet? Eller bara ”kraftig benstomme”?

Hjärta eller hjärna – hur ska man ta såna här beslut?