Nja, så plötsligt var det kanske inte… Men förra helgen blev vi ÄNTLIGEN helt klara med staketen! En nästan overklig känsla. Vad gör man när man inte sätter staket liksom? Vi tog en extra lång kopp eftermiddagskaffe den dagen och slog bort alla tankar på den fortfarande rätt långa att-göra-listan för en stund. Det har varit blod, svett och inte långt ifrån tårar under arbetet med stängslingen men det gör ju bara att tillfredsställelsen är desto större när det är färdigt! Vi har kämpat mot sten, taggiga buskar, sten, mygg, gammal taggtråd, sten och rötter. Nämnde jag sten?

Det omväxlande vädret gör att gräset växer fortare än ulltussarna hinner äta. För att det inte ska bli för grovt och ratas fick vi därför putsa betena. Snälla grannen Olof, en av de mest vitala delarna i vår verksamhet, lånade såklart ut både traktor och puts.

Blått är flott!

I förmiddags var det dags för nytt bete igen. Trots putsningen har det vuxit sig rejält långt men gräset blir inte lika grovt och osmakligt som om det inte putsats. Gräset är, särskilt för får, alltid grönare på andra sidan och de rusade såklart glatt ut i ”djungeln”, vissa syntes knappt…

Tian med familj, och maskrosblad i munnen 🙂

Tacka 00010 är en av de mest kelna och därmed svår att fånga på bild, om man inte vill fotografera rakt uppifrån… Helst vill hon stå tätt intill och bli kliad på huvudet.

Bergsgetter? Nä, lamm på bladjakt!

Hur gott det än är med gräs så verkar blad vara det allra bästa. Kanske är det därifrån de får all vätska för trots värmen så dricker de väldigt lite, oftast långt under en liter per tacka och dag. Otroligt med tanke på att de väger ungefär som en människa och dessutom producerar mjölk. Man kanske skulle satsa på att tugga lite grönt för att slippa släpa med sig vattenflaska?