Sjuka tackan 00030 försämrades hastigt i torsdags och fick flytta till fårhimlen 🙁 Väldigt ledsamt, särskilt eftersom hon såg ut att vara på väg tillbaka. Efter sig lämnade hon två pigga och hungriga lamm. Lammbaren plockades fram och lammnäring inhandlades. Nej nej nej, tänkte vi – inte en repris av förra årets matande och fixande med stackars moderlösa bä-bisar! Det mest logiska alternativet, om man tänker strikt ekonomiskt, är ju att låta även lammen flytta till himlen – men det går förstås inte om man tänker med hjärtat!

Lite tur ska man dock ha ibland, på långfredagens morgon höll en tacka, 00040, på att lamma på morgonen när det var frukostdags för ulltussarna. Gotlandfsfår är ju extremt petiga med vilka som är deras egna lamm och inte så lätta att adoptera till. Den enda chansen är att lägga fram det tilltänkta adoptivlammet ihop med ett nyfött. Ett lamm var framfött och trots att det nya lammet gneds in med fosterhinnor och annat kladd så var det inte välkommet, hon märkte direkt att det inte var hennes eget på riktigt. Hon hade dock ett till lamm i magen och när det landade i halmen placerades adoptivlammet 15056 raskt först i en spann ljummet vatten (nyfödda lamm är ju helt blöta) och sedan gneds det in med så mycket slem och kladd som gick att uppbringa – DÅ gick det vägen och tackan ”gick på det”. Råmjölken mjölkades ur och gav de ”riktiga” nyfödda lammen i flaska så att inte deras adoptivbror skulle snuva dem på denna viktiga första måltid. För att verkligen säkerställa att adoptivbrodern luktade ”rätt” fick han på sig en halsduk av tackans efterbörd:

Nytt vårmode?

Ibland är det inte så fräscht att hålla på med djur… Men det är värt nästan vad som helst när man kan ta en sån här bild efter timmar av slit:

Egna barn och andras ungar, men för mig duger vilken mamma som helst!

Lammen har ju inga skrupler avseende vem de diar på och de försöker ibland på fel tacka, vilket brukar straffa sig snabbt och rejält.

Brodern till adoptivlammet, 15057, blev nu ensamt flasklamm och det kändes förstås extra sorgligt, både moderlös och av med sitt sällskap låg han ensam vid sin lammbar. Hårdbevakning av tackorna hölls hela fredagen (hurra för kameror) och på kvällen lammade en erfaren tacka, 10098. Vi hade i förväg kollat vilka som tidigare fått trillingar för då ökar ju risken att de får de igen vilket utesluter dem som adoptivmammor. 10098 är inte så tam och var först lite skeptisk till att ha en människa så supernära och beredd under förlossningen men hon accepterade det efter en stund och fick som tur var bara ett eget lamm. 15057 behandlades på samma bryska vis som brorsan på morgonen och det gick vägen den här gången också! Utan halsduk till och med 🙂

Slutet gott, allting gott – skulle man kunna tro… Men idag så låg 00040 ihjäl ett av sina biologiska lamm. Eller så har det möjligen dött av något annat skäl först, men det såg ihjällegat ut när det hittades i boxen. Ett tråkigt slut på en historia som annars kunde varit idel solsken, tyvärr är det ju så det är att ha djur. (Man skulle kunna utesluta denna del av historien, men vi vill ju ge alla som följer oss en bild av vår verklighet, inte bara de idylliska delarna av livet på landet.)

Flera av tackorna ser nu närmast sprickfärdiga ut så vi väntar fler, och förhoppningsvis mer självgående förlossningar i helgen. Lammen växer så det knakar och har nu fått ett dagis där de kan äta pellets. De blir gärna klappade – hör av er om ni vill komma på besök!