I onsdags lammade 15005, en av våra bästa tackor sett till avelsvärdena. Hon är snäll och social och har fått äran att bli skärmsläckare på husveterinärens mobil:
Tyvärr har hon också negativa sidor… När hon lammade för första gången 2016 tog hon bara hand om ett av sina två lamm. Vi förlät henne och skyllde på ungdomligt oförstånd. Ifjol blev det struligt igen, då skyllde vi på att scannaren lämnat felaktiga uppgifter. 15005 fick, kanske mot bättre vetande, vara kvar en säsong till. Modersegenskaper är viktiga och en hederssak för Gotlandsfår så nu var det upp till bevis. I år var hon scannad med två lamm och onsdags visade hon tecken på felläge – värkar och bäddande men inga lamm kom ut. Husveterinären kände efter och plockade ut ”Helan och Halvan”, två lamm på 4,7 respektive 3 kg. De var ganska pigga och togs väl omhand. Efter renslickning och matning med råmjölk fick de en egen box – allt var frid och fröjd. Tills det syntes puta ut ytterligare ett lamm?! Bråttom bråttom att få ut det och det var väldigt svagt men repade sig efter diverse omsorger från bland annat sin mamma. Puh, tänkte husveterinären, i år fixar hon det! Men icke, på kvällen stångade hon det ena av de stora lammen när det skulle dia 🙁 Det sist födda vägde 4,6 kg och man hade ju kunnat tänka sig att det var det lilla som stöttes bort men så var det inte. Det fick bli uppbindning i koppel igen och då gick det ganska bra, alla lammen kom åt att dia.
Lammen är som sagt väldigt olika i storlek, men till utseendet kan man knappt skilja dem åt:
Med hypotesen att tackan skulle vara mindre stressad av att inte ha lammen så tätt inpå hela tiden fick de i lördags komma ut i gruppen. Det gick över förväntan. Ett av lammen får fortfarande ”egentligen” inte dia, men han har funnit på en lösning:
I lördags blev det också lite ommöblering så att lammen fick möjlighet att träna intervaller medan tackorna äter, en aktivitet som de genast tog på största allvar
Och efter ”träningen” kan man bli ganska så trött, då är det skönt att slappa i halmen: